Ett rop om hjälp
Historien du ska läsa skickades till mig av en kvinna som heter Jennifer Lynn Parker. Hennes prövning började när hon började se spökande bilder av någon som var mycket nära henne i sina drömmar. Hösten 2003 blev dessa mardrömmar alltför verkliga.
Jennifer växte upp, tillsammans med sina två äldre bröder, nära gränsen till North och South Carolina. Att vara det yngsta barnet, liksom den enda flickan, medger att hon var mer än lite bortskämd. Hennes bröder letade efter henne och hennes föräldrar hänvisade till deras lilla flicka.
Jim Parker, Jennifer's far, var lindad runt hans dotter finger. Han älskade alla sina barn, men "Jen" var hans ögons äpple. På samma sätt var hennes far den starka axeln som Jennifer hade lutat på under hela sin barndom och tonår. Medan andra barn i hennes ålder gjorde uppror mot sina föräldrar, höll Jennifer fast vid. Hon var en pappas tjej till slutet.
Jennifer stannade hemma tills hon avslutade sin college och gick sedan på egen hand för att hitta en väg i livet. Hon tappade inte långt. Lägenheten hon flyttade in var mindre än tio minuters bilresa från familjen hem. Trots att hon hade sin egen plats, stannade Jennifer fortfarande av hennes förälders hus nästan varje dag.
Jennifer hade varit borta från hemmet i över två år när hon började uppleva livliga drömmar som lämnade henne skakad till kärnan. Hon var inte någon som någonsin kunnat komma ihåg sina drömmar. Vad som hänt i hennes sinne medan hon sov hade alltid gått förlorat så snart hon vaknade. Nu stannade minnen hos henne hela dagen.
Drömmarna börjar alltid på samma sätt. Jennifer skulle göra något vardagligt som att titta på tv eller tvätta disk när hon plötsligt skulle vara medveten om att hennes far hade gått med i henne. Åtminstone antog hon att det var honom.
Figuren som hon såg i sina drömmar var alltid transparent, som om den fångades mellan två världar. Hon beskrev det som att titta genom en dimma som var i form av en person. Trots detta visste hon med hela sin varelse att den mystiska formen var hennes far, Jim. Hon skulle känna honom var som helst.
Formuläret skulle nå ut till Jennifer och avge ett stön som skickade frossa ner hennes rygg. En känsla av en sådan förtvivlan och sorg skulle omsluta henne att Jennifer skulle känna tårar väl i ögonen.
I drömmarna skulle Jennifer fråga sin far vad som var fel. Han talade inte med ord, men hon kunde läsa hans tankar. Hans svar var alltid detsamma. Han skulle meddela henne att hans tid var slut.
Osäker på vad han menade, Jennifer skulle försäkra honom att han kunde stanna så länge han ville. Som svar skulle han släppa ett gällande som tydligt hörbar innan han försvann genom golvet.
Jennifer vaknade till ett högt klappljud som tycktes ha sitt ursprung i hennes huvud. Känslan av förtvivlan som hon kände i drömmarna skulle stanna kvar i timmar efteråt. Efter drömmarna ringde hon omedelbart sin far för att se till att han hade det bra. Till hennes lättnad var han alltid bra och till synes inte medveten om de bisarra drömmar som plågade hans dotter.
Jennifer skulle inte ha tänkt på något av drömmarna, så upprörande som de var, om de hade inträffat en eller två gånger, men de var plötsligt en varje kvällshändelse. Det enda som varierade var var hon var i drömmen när hennes far kom till henne. Annars var scenariot alltid detsamma.
Även om hon visste att drömmarna inte var normala visste Jennifer inte vad hon skulle göra med dem. Hon började spendera mer tid på familjens hem för att hålla ett öga på sin far. Det var dumt, visste hon, men hon kände bättre att se honom gå om hans rutiner precis som han alltid hade.
Jennifer hade inte precis vant sig vid drömmarna, men hon hade förväntat sig dem. Vad hon inte förväntade sig var att de skulle spilla över i hennes vakna timmar.
En dag, flera veckor efter att drömmarna hade börjat, handlade Jennifer livsmedelsbutiker när hennes framsteg avbröts av en dis som steg upp från plattorna och bildade en barriär runt hennes kundvagn.
Hon minns att hon stod mitt i butiken, omgiven av dimma, medan andra shoppare fortsatte som om ingenting hände. Hon kunde fortfarande höra människor prata och spela musik, men det verkade långt borta på avstånd.
När en känsla av panik började stiga inuti henne, hörde Jennifer sin fars röst i hennes huvud. Ljudet var lika tydligt för henne som det hade varit om de pratade i telefon. Han sa två ord till sin älskade dotter, "Det är dags."
Av skäl som hon inte kunde förklara brast Jennifer i tårar. Den dimma som hade varit runt henne bara stunder tidigare hade plötsligt rensat. Hon befann sig luta sig mot vagnen och grät okontrollerat.
Hon insåg att de andra shopparna nu var medvetna om henne när de började fråga henne om hon var okej. Jennifer kände sig generad och skyndade sig ut ur butiken. Hon hade inte mer än tagit sig till sin bil när hennes telefon ringde. I andra änden var hennes äldsta bror.
Hans röst knäckte när han berättade för henne att deras far hade drabbats av en massiv hjärtattack och blev rusad till sjukhuset. Alla behövde komma dit så snart som möjligt. Jennifer tog sig till akutmottagningen, även om hon inte minns hur hon kom dit.
När hela familjen hade samlats på sjukhuset var Jim Parker redan borta. Han hade uttalats död vid ankomst. Jennifer's mor skulle senare säga att han hade mått bra bara några minuter innan han kollapsade. Hans bortgång hade kommit utan varning.
Jennifer tror nu att det hade funnits veckors varningar för att hennes far inte skulle vara med dem längre. Hon vet inte om han visste att han hade besökt sin dotter i drömmar och visioner, men hon tror inte. Hon tror inte att han skulle ha belastat henne med sin egen rädsla och ångest.
Hon tror att på grund av deras unika band hade hennes fars väsen nått henne när hans tid på jorden närmade sig. Kanske var hon så inställd på hans känslor att hon kunde känna saker som även han inte var medveten om. Det är också möjligt att Jennifer hade skapat besökarna för att på något sätt förbereda sig för den oundvikliga förlusten av sin far.
Vi kan aldrig veta om Jim Parker hade förutsägelser om sin egen död och hade delat sin rädsla, i drömmar, med personen som han delade det närmaste bandet med. För hennes del är Jennifer fortfarande hemsökt av det faktum att hennes far hade meddelat henne att han inte hade varit redo att gå. Kanske något övertygade honom annars. Hennes önskan är att han har hittat fred på andra sidan och att han kommer att vänta på henne tills de möts igen.
Ingen hem
För flera år sedan hade jag en äldre klient med namnet Ada McClain. Hon hade anlitat mig för att organisera sitt hem. Efter att arbetet var avslutat, frågade hon mig om jag skulle besöka huset två gånger i veckan för att hålla saker i ordning. Vi hade slagit det så bra att jag inte hade några problem att bevilja hennes begäran.
Ada och jag tyckte om ett arbetsförhållande som skulle pågå i över åtta år. Hon var en söt kvinna och ett nöje att arbeta för. Under åren har vi pratat ganska mycket om våra familjer och de små saker som pågår i våra liv. Vi gick inte i detalj och delade inte heller någon information som var för personlig.
Jag var medveten om att Ada ofta hade läkarmöten. Hon verkade frisk och jag hade ingen anledning att tro att hon led av några allvarliga sjukdomar. Jag tänkte att om hon ville att jag skulle veta sin verksamhet skulle hon berätta för mig.
En natt, helt ur det blå, hade jag en mycket oroande dröm om Ada. Jag var hemma hos henne och hon satt i sin gungstol, helt omedveten om min närvaro. Allt annat i huset var precis som det alltid varit utom Ada. Hon satt monotont och gungade fram och tillbaka och stirrade rakt framåt med ögon som saknade allt liv.
Ada pratade vanligtvis utan stopp när jag var där. Hon fick inte många besökare och gillade uppenbarligen att ha någon att behålla sitt företag. I min dröm var hon en helt annan person. Borta var hennes leende och vänliga sätt. Nu var hon högtidlig och snäv. Hon blinkade inte eller svarade på mig alls. Hon fortsatte bara sin metodiska gungning.
Trots att allt med den här drömmen var fel gick jag mitt arbete i Adas hus som om det var normalt. Jag skulle kolla på henne då och då och hitta henne fortfarande sitta där, ihålig och avlägsen.
Under morgonen började Adas blick att förändras. Hennes hud hade plötsligt fått en blåaktig nyans. Det var när jag såg denna drastiska förändring i hennes utseende att jag insåg att Ada inte längre levde. Hon satt fortfarande i gungstolen, men den lediga ögonfiguren var inte längre den Ada som jag hade känt.
Jag hade vaknat upp från drömmen i det ögonblick som jag tänkte att Ada var död. Händelserna hade varit så kusliga och realistiska att jag kände mig hemsk under större delen av dagen. Jag kunde inte hela tiden få mig bilden av hennes livlösa lik, som fortfarande sitter och gungade i stolen, ur mitt sinne. Det tog dagar för mig att skjuta ut det från mitt minne.
Varannan fredag hade varit min dag att jobba för Ada. När jag kom till hennes hus på vårt nästa planerade besök efter drömmen, svarade hon inte på dörren. Vanligtvis skulle jag knacka och bara gå in. Hon lämnade alltid dörren olåst i väntan på att jag skulle släppa. På denna dag var dock dörren låst.
Jag tänkte att hon kan ha gått över, och fortsatte att knacka på dörren. Av någon anledning svarade hon inte. Jag släpptes mer än lite sedan jag hade kört flera mil och nu inte kunde komma in i huset. När jag inte visste vad jag skulle göra, gick jag tillbaka till min bil.
När jag åkte, ropade en av grannarna till mig. Han frågade om jag letade efter Ada. När jag förklarade för honom att jag skulle jobba för henne den dagen slog han mig med en fantastisk dålig nyhet. Ada dog flera dagar före mitt besök.
Han berättade för mig att hon hade kämpat cancer i flera år. Detta skulle förklara de ofta läkarbesök. Jag blev så chockad över vad han berättade för mig att jag inte hade ställt några frågor. Jag tackade helt enkelt honom och fortsatte.
Under de åtta åren jag hade känt Ada hade jag bara drömt om henne en gång och i den drömmen var hon död. Inte bara var hon avliden, utan också till synes i förnekande. Jag visste inte att hon var allvarligt sjuk. Hon hade aldrig ens antydt för mig att något var fel. Kanske till och med hon inte hade insett hur lite tid hon hade kvar.
Jag kan inte säga att Ada dog den dagen jag såg henne i min dröm, jag vet inte att det stämmer. Jag önskar att jag hade bett grannen för mer information, men jag tänkte inte tydligt vid den tiden.
I alla fall var det en av de mest störande drömmar som jag någonsin har upplevt. Detta inträffade för flera år sedan, men om jag försöker kan jag fortfarande se hennes bild sitta i den stolen som bär det hemska tomma uttrycket. När jag ser tillbaka på drömmen tror jag att Ada visste att hon var död, men var ovillig att acceptera hennes situation.
Jag har ofta undrat om jag kanske hade haft en visshet om att något var oerhört fel med Ada och att jag hade införlivat det i min dröm. Det är inte troligt med tanke på att hon verkade helt frisk.
Min andra teori är att Ada, i sin chock och förvirring när hon upptäckte att hennes liv var slut, hade bjudit in mig i hennes mardröm.
